In China

Så nu sitter man för tredje, eller till och med fjärde, dagen i vardagsrummet hemma och slår ihjäl tid. Ungefär lika lång tid som jag har spenderat på att utan resultat fundera kring vad jag hade tänkt skriva här. Hjärnan har säckat ihop som ett soppfyllt, men stucket, köttknyte vars innehåll rinner omkring längs med tallrikskanten…..

Böerk.

Det enda jag egentligen har kommit att tänka på är att det är svårare att återanpassa sig till hemmet än vad det var att justera sin livsstil efter kinesisk miljö. Den omedelbaraste, men minst poetiska, effekten är att min mage inte alls gillar svensk kost nu. Hur mycket jag än hungrar och längtar så blir magen ett kärnvapenkrig (氢弹！) efter en handfull hallon eller en enkel smörgås :/ Nog gnällt och mer prat om intressanta saker!

Andra mindre trängande, men kanske mer oroande situationer har upppstått. Som håglösheten som uppstår när man slits ur en rutin (även under sommarlovet utövade jag ju sport eller liknande nästan varje dag)och slappheten som uppstår när man inte själv behöver ta hand om alla detaljerna i sitt eget liv längre. Nå, strax kommer man behöva ta körkort, lära sig hur banker fungerar och deklarera själv men det är, faktiskt, inte samma sak som ordna ordentliga måltider tre gånger om dagen, självmant studera eller bo utan sin familj.

För det tredje är det intressant att kliva in i en massa gamla vänskaper igen. Det är otvivelaktigt att det inte är särskilt mycket med en (eller många för all del) människa som behöver förändras under ett år samtidigt som någon kan förändras helt och hållet (vilket har sagts om mig, men känslorna var ömsesidiga). Nå, det jag försöker säga är att det är helt olika saker att lära känna en människa och att åter lära känna samma person. Nu förstår jag också vad man menar med att vänskap bildas genom vanor och ritualer. Här låter jag bli att skriva en recension av en bok om övertalning och det mänskliga psyket som jag har läst.

Öhm. Jag blev tyvärr avbruten av flera olika personer var och en med otroligt-med-stort-O viktiga ärenden medan jag skrev så jag kan inte riktigt minnas om jag hade något mer att säga eller om jag var färdig såhär. Skyll på dem ifall ni ville läsa mer idag.

Nåväl, inget jag har skrivit, eller låtit bli att skriva, har väl än så länge direkt bidragit till en enskild individs olycka så…. jag var färdig här. Vidare! Dara-pe∂i-pommmmm!

EDIT: HERREJÖSSES VAD HAR VETENSKAPEN GJORT!

Detta är inte bara en post utan också svar på Birgits kommentarerpå den förra posten. Snart är jag hemma i Sverige igen, och jag tror inte jag kommer fortsätta skriva denna blogg, den har uttjänat sitt syfte.

Däremot känner jag att jag hade kunant posta lite om det som har hänt medans familjen är här, men jag orkar inte riktigt och det kan jag berätta ur egen mun hema istället kanske……

Nu är familjen här, och här kommer de stanna tills jag åker hem igen. Firades med åsnepiroger idag. Det är en väldigt underlig känsla nu på slutet av året, inte endast för att det är många man känner som åker hem, utan också för att de man känner som fortfarande är kvar de med är medvetna om att många som DE känner åkt hem. Man vet aldrig ifall denna gång kanske är den sista gången man ses.

I går måndags skrevs grammatikprovet. Jag svarade på alla frågor så jag är inte särskilt orolig för att misslyckas. Nu återstår endast läs- och skrivprovet på torsdag. Ser fram emot det.

Rudi var glad över att han fått ett jobb, trots att det kommer kräva att han är på jobbet nio timmar om dagen, utan lön. Men han slipper rolöshet, får god erfarenhet och bossen jobbar själv 17 timmar om dagen (advokatfirma (laget “jobbar, lever och äter tillsammans”)).

Har fått en kontakt genom vilken jag kan luska ut hur det lättast kommer vara att fortsätta dansa i Sverige…. får se vart det leder….

Åt åsna! På en specialiserad åsnerestaurang dessutom, känd för sina åsnebröd :P Smakar som ren ungefär, kanske något familjen vill testa när de är här?

Idag, på väg hem från att ha sprungit runt skolan, hörde jag det svaga men omisskännliga ljudet av en fiol. Inte ens på Sveriges gator hör man en soloviolin särskilt ofta så jag följde musiken till dess källa. Till min lättnad var det inte som jag befarade, att de spelade klassisk musik ur högtalarna på skolan utan det var en alldeles äkta kinesisk spelman som stod på parkeringen framför matsalen och spelade. Han hade en liten publik som stod och lyssnade, och han frågade alla som kom att lyssna varifrån de kom. Tyvärr kunde han inga svenska låtar och inte heller kände jag till några av de visor han spelade men jag använde mobilen för att spela in stycken av hans lilla konsert. Beijingviolinen del 1

Plötslig post skjuts in här.

Onsdag ringer Chenlaoshi och frågar om jag är ledig på torsdag. Nej, men för något viktigt kan jag skolka. Bra, svarar han, men den här gången behövs korrekt klädel istället för nunchakus. Väldigt förvånad var jag och det visar sig att Chenlaoshi lovat en vän att skaffa fram tre utlänningar att delta i en reklamfilm. Med Shanshans hjälp fick jag Paul att tacka ja med en timmes förvarning och sedan, tillsammans med Chantal, for vi till chaoyang. Företaget som anställde oss (engelskt namn) heter “Ultrapower” och påstår sig vara Kinas största inom marknaden “IT support”. De ville ha en reklamfilm för sig själva som visade att de bedriver affärer med utlandet och behövde därför tre utlänningar att låtsas vara affärsmän (och -kvinna). Proffsigt kameralag såg till att vi tre timmar senare fick betalt våra 500 var :3 Inga bilder tyvärr <.<

Paul upplyste mig om lite intressant fakta angående Kinas historia jag inte kände till. Ungefär sextio år sedan var Kina otroligt fattigt och största delen av befolkningen var illiterata. Man vände blicken mot väst för att se vilka idéer man kunde hämta och såg: ALFABETET. Säkerligen var detta hemligheten som skulle låsa upp Kinas väg till framgång! Processen att förändra tecken till alfabet påbörjades, de simplifierade tecknen utvecklades. Ursprungsplanen var att fortsätta förenkla om och om igen, men snart insåg man att kinesiska språket inte alls är anpassat för alfabet. Dock ville man inte erkänna detta snedsteg och därför används fortfarande simplifierade tecken på kontinenten trots de brister de har jämfört med traditionella som att de är för abstrakta och ibland har många olika tradtionella tecken slagits ihop till ett enda simplifierat – förvirring följer. Till råga på allt detta visar alla studier hittills att det inte alls är lättare att lära sig 5000 simplifierade än 5000 traditionella tecken……..

Idag har jag inte två ytterligare utan faktist tre saker att skriva om, tråkigt inte historier men ändåååå.

Nu känns det verkligen att det strax är dags att åka hem, varje dag är numrerad…fast det kommer bli väldigt skönt och gott att återvända hem.

Hos frisören. Efter söndagkvällens middag tog vi vägen förbi frisören, som behövde påminnas flera gånger att jag skulle ha kortklippt och inte kort avklippt. Bilder bifogade nedan, så blir farmor glad….

På tal om söndagsmiddagen fick jag veta att många kinesiska restauranger brygger sitt eget risvin som de säljer i återanvända apelsinjuiceflaskor. Sött och billigt, säljs om de har det på menyn……

米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒米酒

Idag kommer bara en bild.

Nästa post blir en mer personlig en: Hos frisören och fler fulla kineser!

Plopp, knopp, hopp, flopp, sno…. idag har jag två roliga och intressanta anekdoter att anteckna som del i mitt arv för efterkommandes kunskap och bildning.

Först har vi: Risken med att dricka för litet, som handlar om kycklingtjejerna. Har jag presenterat dem än? Jag kan inte minnas så jag gör det nu. På matsalens tredje våning finns det flera olika restauranger (tänk gatukök på rad) och i en av dessa är det två tjejer som förbereder soppor och räcker kunder maten över disken. De är båda från Haerbin och således långa för kineser, ingen av dem har universitetsutbildning, en av dem är gift och de mesta de säljer är av kycklingkött så därför kallar jag dem för kycklingtjejerna.

Nå, idag när jag beställde mat så stod jag och Amade som vanligt och pratade med dem ett slag, dels för att de är vänliga, dels för att de ger en gratismat. Den äldre var inte där så vi frågade den yngre hur detta kom sig. “Åh”, sade hon, “igår kom en vän hit på besök så vi tre var ute hela natten och drack öl.” “Jaha”, svarade vi gentlemannamässigt, “det låter trevligt och nu förstår vi verkligen varför du har huvudvärk.” Uppmuntrad av denna omtänksamhet berättade hon i detalj för oss hur mycket de hade spytt tillsammans.

Ännu mer gentlemannamässigt, men fortafarande ej ansträngt, svarade vi båda som med en röst “Nämen oj! Kan man våga fråga hur mycket du drack egentligen?” (Minns att den gratis sojabönsmjölken hägrade!) “Ojoj”, sade lillasyster, “det var så mycket… hela FYRA FLASKOR ÖL!!!” 哇！！！ 大家惊讶地目瞪口呆！！！Minns att detta var kinesisk öl också. Nå, nu vet ni alla riskerna med “addicting in the alcohol”.

Vi fick vår sojamjölk oxå :3

Den andra historien är: Den Gamla Framåtandan och är väl snarare en personstudie än en historia. Ni minns den gamla fjäderbollssparkande sextioåringen från en påst en månad sedan? Om ni inte gör det får ni gå tillbaka och läsa. Hur var det nu…. jo, med honom ska jag göra en spelar modifiering av klassen pensionär till Svenil Rollspelet. För att sammanfatta tycker denna modifierade pensionär att allting gammalt är dåligt, förutom han/hon själv eftersom denne förespråkar allt nytt och därför cyniskt uttryckt förtjänar sin existens. Dessutom besitter dessa pensionärer en entusiasm som man bara måste älska… för om man inte gör det så avskyr man dem! Lyckligtvis beundrar jag fjäderbollssparkarens livsentusiasm, men rättfärdigar det hans usla musiksmak och stundom otroligt fördömande inställning mot allt som funnits längre än 20 år?

Känner mig mer nöjd med hur jag framställde den första anekdoten än den andra, men ni vet hur det är: man skriver en timme och så är man inte anställd journalist så då får version ett räcka oavsett vad :3

Jag tycker mig ha märkt på sistone att inte bara jag, utan också mina läsares intresse i bloggen har minskat avsevärt. Nåja, nu skall det skrivas. Idag har jag två ämnen att ta upp. Först är den andra resan till en kinesisk bondgård och sedan har vi naitonaldagsfirandet.

Denna helg var andra gången jag, Andrej och Henry följde Shanshan till en kinesisk bondgård över dygnet. Denna gång drog vi med oss Steve. Mycket lamm åts och många goda skratt hades, tyvärr minst för Steve eftersom han tyckte “att det inte fanns något att göra” och gick och lade sig fyra timmmar innan oss andra, vid tolv ungefär.

Nationaldagen firades först av mig och Alicia i klassrummet då vi sjöng nationalsången, ritade på svarta tavlan, bjöd alla på pepparkakor och undervisade folk om Gustav Vasa. På kvällen var alla svenska medborgare inbjudna att kombunerat fira nationaldagen/midsommarafton på ambassaden. Första gången ambassaden gjorde något för oss :P  Så jag, Alicia, Hannes och Philip åkte dit och avnjöt gratis svenska, dyr mat och dryck. Kunde hälsa på Fredrik också och mötte flera intressanta personer. Var lustigt att se hur många svenska män som har kinesiska fruar. <.< Tror jag börjar bilda mig en uppfattning att i Sverige är det alltid sett med blida ögon att folk tar sig utländska äkta hälfter. Anledningen till detta kanske jag listar ut någon annan gång.